Vältränad, energisk, frisk och fräsch 47-åring.
28:e maj 2019. Plötsligt viker sig benen, högra armen slutar lyda. Det är något som inte stämmer.
Ambulansen. Röda mattan till Akuten. EKG, flera sorters magnetröntgen på hjärnan, blodprov. Där sitter den, en 4 mm stor blödning. Det är en stroke.
Medan jag väntar på att bli flyttad till avdelningen, hinner jag bli rädd. Tänk om jag fått en hjärnskada - hjärnan är mitt viktigaste arbetsredskap. Jag börjar spela korsordsspel. Minnet är intakt! Den unga killen bakom skynket har sämre tur.
Väl på avdelningen ringer jag chefen: "Du, jag är på sjukhuset. Så jag kan inte flyga till Oslo i övermorgon, men Helsingfors på onsdagen bör gå bra." INTE ENS DÅ FATTAR JAG. Jobbet först.
Jag kan varken borsta tänderna, skära mat eller knyta en tofs. Men jag kan jobba.
Det blir en 3-månaders sjukskrivning. Hjärnan bygger nya banor och armen är återställd. Jag får lära mig att göra ingenting. Skaffar en ny hobby - odling. Börjar uppskatta tystnaden. Hjärnan släpar efter. Mitt alerta jag är inte riktigt med. Tills en dag i september, då jag plötsligt känner igen mig. Jag sitter på ett möte och fattar allt som sägs.
Varför skriver jag det här? Varför uppmanar jag dig, som läser, att stanna upp, reflektera, sakta ner?
Därför att långvarig stress gör oss sjuka. Den våren hade jag omänsklig press på mig både hemma och på jobbet.
Vår kropp är byggd för att klara av korta stresspåslag. Men när stressen har pågått för länge, blir allt som har räddat våra förfäder från faror (mer socker i blodet för att springa snabbt, ökad koaguleringsförmåga för att inte förblöda vid skada, spända muskler för att avvärja en attack) till allvarliga sjukdomar. Diabetes, blodproppar, kronisk värk.
Ännu en vän blev långtidssjukskriven i veckan. Hur kunde det hända? Varför gjorde ingen något? Såg de inte? Det ska aldrig behöva gå så långt!
PS. Är du minsta lilla orolig för din egen situation, så finns jag här. Jag är bara ett meddelande bort.
Kommentit